Följ oss i motgång och framgång!

Nu ska jag berätta från hela början.

Detta handlar om min och Antonias tid tillsammans.

En dag i september 2009 åkte jag och mamma till Norrköping. Till en riskola som heter Hageby. Några veckor före hade vi börjat leta efter en perfekt ponny till mig som jag skulle ha och träna, tävla och ha roligt med. Jag tror det var en eftermiddag som jag satt och kollade på en häst sida på internet. När jag letat ett tag hittar jag en annons på en C-ponny. Det var ett c-ponny sto, född 2001 som hette Antonia. Så jag sprang in till mamma i köket och visade. Hon följde med mig upp och kollade. Vi tyckte det kändes bra och ringde till Cecilia, hon som hade lagt ut annonsen. Hon sa att vi var välkommen ner att provrida och kolla om Antonia var en ponny som skulle passa mig bra. Vi bestämde att vi skulle komma ner två veckor efter och provrida. De två veckorna kändes som en evighet.

Men dagen kom då vi äntligen skulle åka. Jag var jättespänd och förväntansfull.  När vi åkt i flera timmar var vi äntligen framme. Vi gick in i stallet och hittade Cecilia på direkten. Sen fick vi gå in till Antonia i boxen. Jag klappade om henne och stod där ett tag och kelade. Sen tog vi ut henne och började borsta och sedan sadlade vi henne. Vi gick upp till ridhuset och började med att skritta igång henne så hon skulle bli varm. Sen började jag jobba henne lite i dressyr och hon var verkligen jätteduktig. Och så bytte vi sadel i ridhuset till en hoppsadel, vi byggde upp några hinder och så började vi hoppa lite smått. Hon var verkligen en dröm att rida på och hoppade jättebra. Hon hoppade lite långt ifrån hindret så jag flög av en gång men landade på fötterna. Men att en häst hoppar långt ifrån kan man träna bort så de kommer lite bättre på hindret. Jag hoppade upp igen och tog något språng till. Sen när vi var klara så skrittade vi ut en sväng, inte så långt men tillräckligt för att det skulle räcka. Sen tog vi in henne i stallet igen. Vi sadlade av och borstade lite innan hon fick gå in i boxen igen. Då fick hon lite morötter och så klappade jag om henne och berättade att hon var världens bästa och att jag viste att hon var den rätta ponnyn för mig. Sen gick vi upp i cafeterian och tog en fika. Vi pratade om vad jag tyckte och jag sa att jag gillade henne jättemycket . Sen gick vi ner i stallet igen och klappade lite mer innan vi skulle åka hem. På vägen hem pratade jag och mamma om vad vi tyckte och jag sa att jag tyckte det kändes bra, Och det tyckte hon också.

 Efter cirka 3-4 dagar ringde vi tillbaka och sa att vi gärna vill köpa henne om dom ville sälja henne till oss så klart. Och de sa om att dom ville. Så den 8 oktober så åkte vi ner till Norrköping igen och hämtade henne. Vi var inte kvar så länge men alla som ville fick säga hejdå till henne. Allt kändes så himla bra och hon var min drömponny.

När vi äntligen kom hem hit till Ockelbo så fann hon sig till ro jättesnabbt. När jag började rida henne några dagar efter så var hon jättesnäll. Hon var en dröm att rida i 2 månader. Efter det började hon bete sig lite konstigt, hon började stegra och dumma sig. Så vi bad en jätteduktig tjej som heter Linnea. Hon brukar rida jättebråkiga hästar och hon flög av Antonia 2 gånger. Så de enda hon hade att säga var att antingen har din ponny ont eller så är hon dum.

Några månader efter vi hade gett henne en chans att förbättra sig så åkte vi in till ATG-kliniken i Gävle. Som ligger vid Gävletravet. Dom gjorde en veterinär besiktning och sa att hon var halt på alla 4 benen. Det var ett tungt besked och vi hade två val att göra. Vi fick antingen behandla henne och betala flera tusen kronor utan garanti på att hon skulle bli 100 % frisk igen. Det skulle ungefär ta 2 år för att veta om hon skulle bli bra eller inte. Och jag sa att jag inte ville att hon skulle lida så därför bestämde vi oss för att hon skulle få somna in. Det var ett tungt beslut för mig men jag ville inte att hon ska gå i flera år och ha ont.

Så den 26 Maj 2010 åkte vi in till ATG-kliniken igen och tog farväl av henne och sen fick hon en spruta så hon somnade in. Jag stod nog där i minst 10 minuter och bara grät innan jag lämnade henne. Men nu vet jag att hon har det bra där hon är och kommer ALDRIG mera behöva ha ont. Det är en lättnad för mig. Men ändå kommer jag alltid sakna henne och den tiden vi hade tillsammans var väldigt bra. Hon har en plats i mitt hjärta som ingen annan någonsin kommer kunna fylla upp. Man känner att tårarna bara vill börja rinna så fort man tänker på henne men man tröstar sig alltid med att hon har det bra och att hon får gå på de evigt gröna ängarna tillsammans med en massa djur och bara ha det bra!

Skrivet av

Evelina Bohlin

2010-10-22